Vi alla vet att den dagen kommer. Ibland förr men oftast senare. Oavsett så kommer det alltid göra lika ont. Den dagen vi skriver på pappret om att vi är ny ägare till den lilla valpen eller hunden, så förbinder vi oss också till att ta vårt ansvar och avsluta när det krävs, för hundens skull.
Men det är bland det svåraste man kan göra för…
…hur säger man farväl till sin bästa vän?
…hur vet man att det är dags att släppa taget?
…kommer man någonsin vidare efter avskedet?
…vem är jag att bestämma över om någon annan ska dö?
…var det mitt fel?
Frågorna slutar aldrig snurra. Inga beslut är enkla att ta, men vissa beslut är mer självklara när det handlar om obotlig sjukdom eller liknande och vissa är tyngre. När det handlar diffusa problem. Man fastnar i limbot om – kan det kanske bli bra? Kan man göra mer, eller något annat? När sätter vi stopp för alla undersökningar? Man lever på hoppet, hela tiden.
Jag ställde frågan till en vän och kollega; “när vet man att det är dags för ens hund att få vandra vidare?” Hon svarade; “När dom dåliga dagarna är fler än dom bra dagarna”. Där var vi redan förbi för längesen. Jag visste ju egentligen. Jag såg att glittret i ögonen var borta och det handlade egentligen bara om när. Men vem är jag ens att kunna bestämma, när? Det är en process som man måste igenom och oavsett vad beslutet grundar sig i. När man landar i tanken, att man tänker att det kanske vore bättre om hunden fick slippa, då är den tanken inte ogrundad. För det sista man vill som djurägare är att behöva säga farväl till sin bästa vän. Man vill göra allting för att det ska bli bra. Men ibland kan man inte göra allting.
Jag möter människor varje vecka som står inför samma beslut. Det kan handla om unga hundar som aldrig kommer bli friska eller äldre hundar som bara har sommaren kvar. Oavsett är smärtan precis lika stor och glittret i ögnen på hunden är alltid borta. Man bara vet, långt inne i kroppen så vet man, att nu är det dags att släppa taget om sin vän.
Att släppa taget gör ont, men det är också en kärlekshandling.
Min och Pixels historia
I mitt fall fick jag släppa taget om Pixel, ungefär 10 år för tidigt. En torsdag kväll första veckan i november 2022 tog Pixel sitt sista andetag, hemma i mitt vardagsrum. Jag hade valt att han skulle få somna in hemma, jag ville att han skulle få vara hemma i lugn och ro. För mig fanns inget annat alternativ. Jag ville vara med och hålla om honom, sitta med honom in i det sista, hemma. Det var mitt ansvar att vara stark nog att vara där med honom. Men det är också en av de värsta dagarna i mitt liv och bara tanken på den dagen är en direkt genväg till en av de djupaste sorgerna man kan uppleva. Trots det, kan jag ändå nu se på det med någon form av tacksamhet. För utan sorgen, kan man inte heller känna glädjen. Den dagen i november var en av de värsta dagarna i mitt liv, men också den dagen i juli 2018 när jag hämtade hem Pixel, var också en av dom bästa dagarna i mitt liv.
Jag hade väntat på den dagen så länge, haft nedräkning och planerat allting. Jag var så glad och stolt över min nya valp och vän. Då som tur var, var jag lyckligt ovetande om att jag bara skulle ha 4,5 år tillsammans med honom, vi hade ju hela livet framför oss. Jag är så otroligt tacksam över den tiden vi fick tillsammans, för Pixel kom med så mycket lärdom. Han lärde mig massvis och vi gjorde väldigt mycket saker tillsammans. Han tog med mig på kurser och tävlingar, vi sprang hinderbanelopp, han lärde mig om dragträning, hundsim, hur man bygger en pool, vi träffade människor som vi aldrig skulle träffat utan honom, han lärde mig om livet och om att uppskatta de små och stora stunderna. Han tog också med mig på en djupdykning in i veterinärvården ur djurägarperspektiv och gav livskunskap och sådant som hör till livet och som nu gör att jag kan ha en annan förståelse för hur det är att ha ett djur som kommer behöva få somna in. Så även om jag hade önskat, att Pixel hade fått stanna med mig lika länge som de flesta hundar får stanna med sin människa, så är jag ändå glad över den tiden vi fick. En klok människa sa en gång, att “hundar mäter inte livet i tid, hundar mäter livet i upplevelser”, och det känns ändå fint att hålla fast vid den tanken. För var det något vi gjorde, så var det att uppleva saker. Både ljusa och mörka stunder. Det finns inte mycket som får oss hundägare att känna så mycket som våra hundar.
Så tack älskade Pixel, för att du kom till mig. Spring fritt, utan smärtor och demoner. Vi ses igen.
Spring fritt, Pixel - vi ses igen
2018/03/20 – 2022/11/03
Så klok text o det värsta vi har som ägare av våra älsklingar.
Håller med, verkligen det värsta vi har att gå igenom. Tack <3
Vad fint skrivet! Blev själv tagen och tårögd!🥰
Tack, jag satt själv med tårar i ögonen när jag skrev 💖
Tack för fin text Rebecka och tack för du delar <3
Jag själv vet inte hur det är att förlora sin vän, men tankarna kom på att det kommer hända förr eller senare, genom din text. I denna stund rinner tårarna för Pixel och dig. Och för framtiden och förlusten av mina "pälsungar" (Håkan & Morgan)
Men, jag får även en påminnelse om hur kort tiden med dom egentligen är och ska nu hem och uppleva världen med dom än mer – Bland det bästa som finns !!
Tack. Ja, tyvärr så är det ju oundvikligt. Man får passa på att njuta av tiden som vi får med dom och uppleva så mycket vi bara kan 💖
Så fint skriven och en viktig påminnelse att ta vara på dagen, alla dagar!
Sitter här och läser lite tårögd och tänker på mina som jag fick låta gå vidare, inte alla i hög ålder…och så kommer min nya pälskompis och tröstar mig! De är så fina allihopa – man glömmer de aldrig!
Tack Rebecka!
Tack själv för din kommentar. Alla har sin särskilda plats i hjärtat💖
Ja Lana saknas i mitt hjärta 😭 som jag har gråtit över att jag tog beslutet… Hade gärna låtit henne välja själv ser hennes busiga sida framför mig i trav väder hon sig i steget, hela hon lyser upp men på slutet så lyste hon tyvärr inte längre… Men frågorna som alltid finns där, kunde jag gjort något annorlunda… Svaret på frågan är jag kunde göra massa olika saker från början men det är för sent nu.. Älskade lilla Lana 🩷 du saknas mig 😭
Så är det, glittret försvinner ju det sista. Så tungt. Man kan inte göra mer än utefter förmåga och kunskap 💖
Så bra text om ett jobbigt ämne… Jag har varit med om detta innan med det jobbiga beslutet och står inför det inom en snar framtid med min ena hund… Det är supersvårt att hitta rätt tillfälle däremot, man skjuter på det hela tiden omedvetet.. . Men man får tänka på hundens bästa ändå.
Tack ❤️ Fy vad jobbigt. Det blir ju lätt så.. 😢
Så himla fin text som gjorde att jag slutade i tårar. Hemskt beslut att ta! Jag själv fick vara med när min barndomshund fick somna in hemma 2019. Det var nog det sorgligaste jag varit med om. Jag lider med dig😢❤️
Tack ❤️ det är ju det, det sätter sina spår